Det är första gången jag mår så här dåligt av att vara vuxen. Senaste veckorna har jag mått sämre och sämre. Känner att ingenting roar mig speciellt mycket.
Visst. För några år sedan mådde jag också dåligt som vuxen. Jag hade haft en fruktansvärd ryggvärk och ingenting hjälpte. Vården sjukskrev mig en vecka på heltid, en vecka på halvtid och sedan var tanken att jag skulle vara frisk. Knappast att man blir frisk så snabbt av rygg värk där en bit en disk är inne i ryggraden. Vården struntade i att kolla upp allt och det var då jag verkligen mådde dåligt. Då ville jag ta livet av mig för jag orkade inte med värken och att ingen medicin hjälpte samt att ingen lyssnade på mig.
Idag mår jag också dåligt men på ett helt annat sätt. Det är mer att jag inte har lust till något, har ingen glädje och känner mig åsidosatt och ensam hela tiden. Att göra det jag tidigare kände mig road av existerar inte. Allt är i princip tråkigt. Det är verkligen en konstig känsla av att känna så.
Vill vara liten
Trots allt finns det en sak som ändå gör att jag kan ha lite roligt. Det är en väldigt ovanlig sak för att vara vuxen. Det som roar mig i allt det är att plocka fram mina gamla leksaker. Sätta mig ner på golvet och bygga med lego, bygga en tågbana eller leka med alla bilar. Att hitta på olika senario med det jag leker med är något jag faktiskt tycker om. När jag blir lite trött av allt lekande så bara älskar jag att sätta på TV:n och titta på ett barnprogram eller en barnfilm. Får jag göra det känner jag en viss glädje som inte går att uppnå på annat sätt.
Det känns väldigt konstigt egentligen att en vuxen vill vara liten igen. Visst har jag velat vara det ibland för att kunna koppla av när det har varit väldigt mycket. Den här gången är det annorlunda och hur kan jag veta det?
Jag vet att det känns helt annorlunda. Vi bor i ett område med några höga hus. Det finns ganska mycket barn runt om kring där vi bor. Som i alla bostadsområden så finns det en liten lekpark i området, och den kan jag se från fönstret. När jag tittar ut på kvällen och ser barnen leka i lekparken blir jag avundsjuk. Har aldrig blivit det tidigare. Jag vill verkligen gå ut sätta mig i gungorna och gunga. Jag vill ta med leksaker och sätta mig i sandlådan och bygga något som jag kan leka med. Har aldrig känt så förut.
Att se ett barn tulta omkring, sitta i barnvagn, bli buren på gör också att jag blir avis. I mina tankar snurrar bara en sak, JAG VILL VARA DET DÄR BARNET! Är inte det lite sjukt hur man kan längta efter detta?
På sätt och vis är det så men hjärna skiter helt enkelt i det.
Att vara barn som vuxen
Det är verkligen inte lätt när man känner så. Om jag tänker på att det är jag som är den där personen blir jag glad. Tyvärr så varar inte glädjen så länge för det är ju inte jag.
Om det gick skulle jag vilja skippa vuxenlivet, skita i allt och bara bli som en 2-åring igen. För mig skulle det vara drömmen just nu. Att bara få vara barn och inte bry sig om hur det är att vara vuxen skulle verkligen vara underbart. Att kunna gå till en förskola, träffa sina kompisar och bara vara. Hur skönt skulle inte det vara?
Har fått prova
Någon gång i mitt vuxna liv har jag faktiskt fått vara liten igen. Det kanske låter konstig men det stämmer faktiskt. Ni som läser detta kanske inte förstår hur det är, men det är riktigt underbart. Att få vara liten, bli omhändertagen och någon annan bestämmer hur dagen kommer att bli. Inte behöva bry sig om vad det blir för något att äta utan maten bara kommer. Kläder plockas fram och man får hjälp att sätta på sig. På kvällen får man hjälp att byta till sovkläder, tandborstning och blir nedbäddad. Någon läser en godnattsaga samtidigt som man myser med den vuxna, en nalle och nappen i munnen. Då kan man verkligen koppla av och somna snabbt.
Att få vara liten och bli omhändertagen är helt underbart. Man kan verkligen koppla av och njuta av dagen. Jag kan förstå att ni som inte har varit med om det kan förstå hur det är. Antagligen tycker många av er att det är hemskt, vedervärdigt osv. men utgå från ett öppet sinne.
Det som jag skrev ovan är inte allt. När jag är liten så är jag ungefär 2 år, behöver hjälp med det mesta av en vuxen. Vid måltider kan det bli kladdigt men det hör till, eller? Jag behöver haklapp om jag spiller, äter ibland med fingrarna för att det är enklare, dricker ur pipmugg osv. Det ni säkert tycker är mest avskyvärt är att jag som liten behöver blöjor. Har inte alltid koll på när det är dags för att jag är upptagen med att leka. Så jag behöver även hjälp med byte och rengöring.
Att få ligga framför TV:n på kvällen och snutta på en nappflaska med välling eller suga på ”mammas” bröst är faktiskt inte helt fel. För ”mamma” kan det vara riktigt skönt och man skapar en närhet man aldrig haft tidigare.
För er som inte har provat att fly vardagen kan jag bara säga: Fan va bra man mår efter några dagar.